flafla

mitt hår är rött, veckan är snart slut och jag har varit med pappa nästan hela helgen. det går på alltså.
Men. En person som jag tyckte om dissade mig tror jag. Ganska fult också.
Ja, jag blev sårad, men om någon frågade så var det ju såklart detdär "ähh spela roll sånt är livet". Jävligt svenskt, klart att inget betyder någonting alls någonsin liksom.
Frida (såklart, kvinnan är klok som en bok) fattar ju och frågar om detdär verkligen är sant, är det så att jag bryr mig mer än jag säger? Och det är sjukt skönt med någon som är rak och som faktiskt förstår måste jag säga. Nu vet jag dock inte. Visst att jag är besviken som fan men ändå är det inte mer än jag förväntade mig. Ska det verkligen vara så, att man går runt och förutspår det värsta hela tiden för att sedan säga att "ja men det blev ju som jag trodde så det är lugnt"? Jag menar, det tjänar ju egentligen ingenting till. Nederlaget svider ju fortfarande utav bara fan och man har ju ändå ingen stolthet att snacka om kvar. Just nu är jag dock bara... tom. har liksom skurit ur honom ur tankarna helt och hållet. är upptagen varje liten sekund och vill knappt gå på toa själv längre för när jag är ensam är jag ledsen. Visst jag är inte heartbroken men vafan det är ju trist. När man nästan började hoppas för en gångs skull.
Så nu ska jag bli bitter och skaffa tjugotvå katter och aldrig mer städa eller duscha.