until we bleed

Jag sitter på ett tåg mot ett landställe och känner mig så jävla förvirrad. För det är väl ändå ganska okej idag, så varför varför varför blir jag såhär?
Och vem har jag blivit? Jag tycker inte om det här, tror jag.
Fastnar i någon form av panik av att bli ratad, hela tiden, varje sekund. Och jag orkar inte längre, jag gör verkligen inte det. Samtidigt vet jag inte alls vad jag ska ta mig till, för jag kan inte se någon början och därför inte heller ett slut. Det känns lite som med skolan. Jag hatar den, men är för lat att byta. Och jag vet hur jävla dumt det är att hoppa av. Så jag står ut och väntar och hoppas. Jag är så trött på att stå ut.
Det finns tusen miljoner tankar och känslor som flyger runt i mig och gör mig borta i huvudet och trött precis hela tiden, men jag vågar och kan inte berätta. Och jag vet inte om det är mig det är fel på eller är alla såhär? Överdriver jag?
Jag vet inte var jag ska ta vägen för att få en paus från alla och mig själv.